Berömd fabel: Rooster and Cuckoo i en smickrande dialog

Ivan Andreevich Krylov - Rysk poet, dramatiker, översättare och akademiker - är känd över hela världen. Genren där han var särskilt känd är en fabel. Hanen och kucken, rävan och kråken, sländan och myran, röven och nattergalen - dessa och många andra bilder, som allegoriskt utsätter olika mänskliga laster, är bekanta med oss från barndomen.

Hur Krylov blev en fabulist

För att komponera fabeln blev poeten nästan av misstag: han översatte flera skapelser av fransmannen Lafontaine, som han älskade från sin tidiga ungdom, erfarenheten visade sig vara framgångsrik. Krylovs naturvita, en subtil språklig stil och en förkärlek för ett välriktat folkord sammanföll med entusiasmen för denna genre. Det överväldigande antalet tvåhundra och fler Krylov fabler är original, skapat på grundval av personlig erfarenhet och observationer och har inga analoger bland andra fabulists verk.

Varje nation har sin mer eller mindre kända författare, som berikar statskassan med fabler och lignelser. I Tyskland är detta Lessing och Sachs, i Italien - Faerno och Verditsotti, i Frankrike - Odan och Lafontaine. Forntida grekisk författare Aesop spelar en särskild roll i genre och utveckling av genren. Överallt där det var nödvändigt att skura och exakt lura de fenomen som förvränger och snedvrider livet kom en fabel till räddningen. Rooster och gök på Aesop eller en annan poet kan verka för andra djur, insekter eller saker, men essensen i fabeln kommer att förbli oförändrad: det botar omoral med satir.

Fable "The Cuckoo and the Rooster"

Tomten är byggd på dialogen mellan två dåligt sjungande fåglar. Detta är en väldigt rolig fabel. Hanen och Gucken vie med varandra i beröm. Alla vet att Kochets rop inte är melodiskt alls, det är inte utan anledning att uttrycket "ge en kuk" när det gäller en riven röst. Guckens röst är också svår att ringa euphonious. Ändå komplimangerar rosenkakan med skogens första sångare och hon säger att han sjunger "bättre än en fågel av paradiset". En passerar Sparrow indikerar att de intima samtalarna, oavsett hur de utmärker sig i beröm, är sanningen att deras "musik är dålig".

Men kanske författaren skrattar åt dem förgäves, och fabeln är orättvis? Rooster och gök är goda vänner och stöttar varandra med ett trevligt ord - vad är det för fel med det? Låt oss titta på diagrammets dynamik. I början är Cuckoo inte långt ifrån sanningen, hon säger att Rooster sjunger högt och viktigare. Han ger i gengäld ett mer pretentiöst beröm. Guck accepterar positivt smickrande ord, de är hennes "ålder av att lyssna" redo. Klararens ros blir ännu mer färgstark och helt otålig, även om Rooster är rädd att Gucken sjunger "vad är din nattland"? Hon tackar, nidkära i ömsesidigt beröm och också "enligt samvete" försäkrar att hennes ord kommer att bekräftas av alla. Och just i detta ögonblick återvänder Sparrow de ojämna talen för båda fåglarna. Författaren betonar medvetet att hjältarna i sin fulla ros är obotliga, att ingen eller en annan inte upplever den beundran de pratar om. Varför gör de detta? Moralen av fabeln "The Cuckoo and the Rooster" är uppenbart: bara för att de får ömsesidigt smickrande.

Hur har arbetet skett?

Fabeln publicerades i den populära samlingen "Ett hundra ryska författare" och är utrustad med en karikatyr som avbildar i form av Gök och Rooster två samtidiga Krylov - författare Nikolai Grech och författare Faddey Bulgarin. Denna duet var känd för det faktum att båda författarna otrevligt höjde varandra i tryckta publikationer. I den ursprungliga versionen av fabeln ser hinten på verkliga händelser ljusare ut, och i moralitet ljuder tanken att, oavsett hur många hjältar "censurera" varandra, kommer de inte att ha talangen tillagd. I den slutliga formuleringen är dock ideen bortom det enskilda fallets räckvidd. Tack vare detta blev denna fabel av Krylov så verklig. Hanen och kökan ses ofta i var och en av oss, när vi hyckligt berömmer någon i beräkningen för att få smickrande ord i deras adress.